Den som icke vördar det gamla, han har aldrig tänkt på vilken lång och svår möda lifvet är.
-Thomas Thorild
Efter att ha hört historien om Sticke-Marja ända sedan jag var liten, fler gånger än jag kan räkna, har det alltid legat en tanke i bakhuvudet om att ”det här kanske borde skrivas ner”. Det hela började när jag och min morfar var ute på strövtåg i utmarkerna. Det var någon i mitten på 1980-talet när jag och morfar tog traktorn upp till Frökärrsmyra för att gå en sväng. För mina korta ben kändes det som att vi gick flera mil innan vi var framme vid den gamla [schjwilla] – det som återstod av Sticke-Marjas ryggåsstuga. Även i vuxen ålder har jag från flera håll blivit matad med ytterst detaljrika historier om Sticke-Marja från diverse personer i bekantskapskretsen. Eftersom vi ändå var uppe hos grannarna i Häle utmark och satte potatis, tog vi alla en promenad till den gamla ruinen. Nu för tiden är det säker inte många yngre personer – i min ålder – som har hört talas om Sticke-Marja. Och varför skulle folk det? Man har ju sina egna problem att brottas med; inga likes på Facebook, inga följare på Instagram, batteriet på paddan är slut, inga pengar att festa för och långt till nästa löning.
När man står vid det som återstår av den gamla stugan kan man inte låta bli att i den stillhet som råder i utmarkerna för en stund reflektera över levnadsöden och det armod som folk förr i tiden drabbades av. Det är ytterst svårt att begripa hur svårt man egentligen hade det i denna fattigdom. Livet i sten- och ryggåstugorna var en ständig kamp mot fattigdom, hunger och sjukdomar.
Ung såsom gammal angreps av lungsot (tuberkulos), vattensot (ödem) och rödsot (dysenteri).
Läkarboken beskriver sjukdomarna så här;
»Vattusot» (vattensot, vattsot),hydropisi,(hydrops), kallas en abnorm samling af vätska i kroppens väfnader och håligheter till följd af en sjuklig transsudation ur blodkärlen. En sådan vätskesamling i bukhålan kallas bukvattusot (ascites), i lungsäcken hydrothorax (»bröstvattusot), i hjertsäcken hydropericardium, i hjernan (hydrocephalus. En ökning af vätskemängden mellan väfnadselementen inom ett organ, hvilket som hälst, kallas oedem l. ödem (oedema), »vattensvullnad».
»Lungsot» (Lungtuberkulos),
är människosläktets ojämförligt mest förödande sjukdom. Den är känd sedan de äldsta tider. Redan Hippokrates beskrifver den tydligt och känner dess faror. Det finnes ingen sjukdom, som intresserar allmänheten l vår tid så, som lungsot. Skälet härtill är trefaldigt: inan har funnit att lungsot är mycket allmän, att den är smittosam och att den kan botas. Sjukdomen börjar vanligen lömskt och smygande.
»Rödsot»,
Dysenteri, förut äfven kallad Rödsjuka, Blodsot, Besmittelig blodgång.
Om vintern hörde svält och köld till det vanliga och elden slockande när veden var slut. Under nödåren på 1860-talet när sillfisket tog slut och regnet förvandlade Tjörns annars så bördiga åkrar till träsk och dränkte all gröda, fick mången gå från hus och hem, för att istället bosätta sig på en bit mark som ägaren ansåg värdelös. Det är betecknande, att stenstugor nästan aldrig redovisas som bebyggelse på lantmäterikartorna, där annars boningshus, ladugårdar, lador, jordkällare, fähus, brygghus med mera noga ritats ut.
Min personliga reflektion och åsikt är att följande rader där jag citerar den före detta prästen på Tjörn, Johan Pettersson, beskriver sten- och ryggåstugan, samt dess invånare väldigt respektfullt och rörande sätt;
Stenstugorna värderades inte – de räknades inte ens. Och ändå var dessa stenstugor inte bara tillfälliga bostäder, som togs i bruk under särskilt svåra förhållanden, utan många av dem beboddes i årtionden, ibland till och med i flera generationer. Man skulle lätt kunna avfärda stenstugornas historia lätt, t.ex genom att beskriva en enda av dessa byggnader och sedan tillägga, att ungefär så såg de ut allihop. Men stenstugorna är värda ett äreminne långt mer än flertalet välbärgade bönder, förfarna politiker och nitiska ämbetsmän. Ty fattigfolket levde utan att egentligen ha något att leva av, i varje fall efter vår tids måttstock. Varje stenstuga, som finns kvar i minne, tradition eller som ruin, är därför en kulturhistorisk klenod och en erinran om förhållanden, som vår tids människor borde böja sig för i djupaste respekt.
Hon hette Maria Kristiansdotter och var bekant med morfar. Hon var säkert bekant med de flesta på bygden. Eftersom Maria var duktig på att sticka täcken, filtar, allt möjligt gick hon under namnet Sticke-Marja. (Sticke-Maria). Maria Kristiansdotter föddes den 26 oktober år 1860 i Säby på Tjörn. Hennes far var rotebåtsman från Säby vid namn Christian Fager och hennes mor var från Grinneröd och hette Kristina Andersdotter. Enligt kyrkoböckerna gifte sig Christian och Kristina år 1850 och bodde då i Säby. Det blev snart utökning i den nyskapade familjen – i barnaskaran som bestod av tre barn, var Maria det yngsta. Det första barnet i skaran döptes till Alfred och föddes år 1854. Det andra barnet, Bernhard, föds tre år senare, år 1857. På denna tid var det tyvärr inte ovanligt att afvlida i ungdomens år genom olyckor och sjukdomar. I kyrkoböckerna antecknade man förr dödsorsak, och man kan utläsa att fadern Christian förolyckades genom drunkning år 1860 i Karlskrona. Maria var då ungefär en månad gammal och redan faderlös. Modern Kristina blev ensam med sina tre barn, med Maria, en månad, hennes bröder Bernhard och Alfred i åldrarna tre och sex år.
Som vanligt förr gifte man om sig efter maken eller makans död.
Hur skulle man som – i detta fall – ensam kvinna annars kunna bli försörjd?
År 1865 gifter Kristina om sig. Hon är då runt trettiofem år gammal. Hennes nya make är sextiofem år och heter Per Andersson, kommen från [Buddar’n] Budalen. Det blir tillökning i den nya familjen med dottern Albertina som föds den 28 januari år 1866. Familjen flyttar samma år till en ryggåsstuga i Häle utmarker. Jag förmodar att det kunde bli en del besök ändå så här ute i tassemarkerna för stugan låg vid den gamla körvägen, precis i T-et mellan Kebene – Budalen – Tolleby.
Från Budalen i öster gick tre ridvägar år 1707; en till Krossekärr (överst till höger), en genom Budals krapp till Kulanda och en till Kebene (nederst).
–Efter lantmäterikarta N 106 Stenkyrka 6:1, Lantmäteristyrelsens arkiv, Stockholm.
Den gamla ridvägen genom Budals krapp var ännu på 1970-talet ganska väl bevarad. I snösmältningen avtecknar sig vägen som en mörk strimma mellan Bjelldalsbergen och Långeryggen. Idag syns nästan ingenting tack vare att folk inte tar hand om markerna längre.
Här har jag ritat ut de gamla kör- och ridvägarna som gick mellan Tolleby – Kebene – Budalen. Samt på ett ungefär var resterna av ryggåsstugan ligger. Tjörns ridväg no 17 Budalen – Budalens krapp – Kulanda och ridväg no 18 – Budalen – Kebene.
Vägarna var inte de bästa förr, och man tog säkert gärna en paus hos Sticke-Marja när man hade chansen. Som A.E Holmberg beskrev det; Wägarna äro nu mera satte i så gådt stånd som ske kunnat, dock impracticable för all skogs åkedon. Hwadan ordspråket; ”Then som slagit en karl ihiäl och kan fly under en wagn på Tiörn han är fri.”
Det nya äktenskapet varade inte länge, för år 1866 dör maken Per. Återigen var Kristina änka, nu med fyra barn att ta hand om. Vid denna tidpunkten var barnet Albertina under ett år, Maria var sex, Bernhard nio och Alfred tolv år. När Bernhard var tretton år kom liemannen åter på besök och tog Bernhard med sig. Några år senare gick Alfred till sjöss och hördes aldrig av igen.
Hur skulle Kristina försörja sig? Det verkar som att omgifte igen inte var att tänka på. Däremot måste Kristina varit ytterst begåvad på att sticka, för hon lärde sin dotter Maria hantverket. När Maria blev vuxen och känd i socknen för att göra ytterst bra täcken och filtar. Eftersom stugan låg vid en vägkorsning så kan man anta att det var med dåtidens mått lätt att ta sig dit och göra en beställning av ett täcke eller två. Det är känt att folk beställde av henne.
Pottan från Kockums fanns kvar i ruinen.
Sticke-Marja gifte sig aldrig och fick därför inga egna barn. Under nästan hela sitt liv bodde hon i ryggåsstugan i utmarkerna. Den lilla stugan bestod av ett enda rum. I rummet fanns en plats att sticka på, en säng, soffa, stolar, bord och en järnspis. Jag hittade en gammal bakugnsplatta av järn när jag grävde lite bland stenarna. Morfar berättade att stugan hade tapet på väggarna och även i taket. Som jag tidigare nämnt kunde man köra med häst och vagn fram till ryggåsstugan, som var byggd ovanpå en gammal stenstuga. När jag har letat bland de gamla kartorna så ser man namn på de små åkrar som omgav stugan, vid foten av berget Långeryggen, på tre håll.
Våren 2016. Bakplåten och diverse attiraljer fanns kvar på platsen.
Tväråker, Långåkern och Kortåkern. Vanliga, men väl beskrivande namn, beroende på hur topografin och jordmånen såg ut. Hemma vid vår egen gård har vi själva Långåkrarna, Hemåkrarna, Kortåkrarna, Rostflaga, Spjäla, Gule åkern, Trä’t, och Smens plats. Jag antar att Sticke-Marja hade sin egen täppa och odlade potäter och kanske en grönsak eller två. Jag vet att vattnet hämtades ur en stensatt källa, men denna har jag inte återfunnit. Sist jag var där för en trettio år sedan fanns det inte så mycket vegetation som det gör nu. Och när Holger var där för sextio år sedan fanns där inga träd alls på platsen. Återigen måste jag nämna att folk inte längre tar hand om markerna. Den enda byggnation som fanns var alltså stugan, och möjligen ett utedass. Det fanns (naturligtvis) ingen elektricitet eller telefon till stugan. Nu finns det ett par vildaplar i stugans närhet, men dessa är för unga för att ha funnits när stugan var bebodd. Vad jag hört berättas av de före mig så var Sticke-Marja väldigt snäll och pratsam. Folk tyckte om henne. Hon hade problem med att uttala bokstaven R och tyckt inte om vapen. Under kriget när militären hade förläggning till Sibräcka (där hemvärnsgården låg) besöktes Sticke-Marja ofta av värnpliktiga som ville ha lagat strumpor och dylikt. De fick gärna komma in i stugan, ”men böschera får I ställa udanteför”.
År 2016. Den gamla vägen mot Buddar’n – Budalen. Stugan ligger precis till vänster, utanför bild.
En skröna som jag hört är att när hon en gång var hos doktorn blev hon ombedd att ta av sig kläderna. Svaret som doktorn fick var att ”Int’ klär jä å mig för nôrre käärlar!”
Fattigvården verkar ändå ha uppmärksammat Sticke-Marja för ved att elda med fick hon av kommunen. De gånger som folk kom på besök för att prata eller beställa ett täcke, ville hon gärna bjuda på kaffe och kunde bli ytterst förnärmad om man inte ville ha något. Allt eftersom åren gick och Maria blev äldre kom de närmsta grannarna till henne med mat och dryck. År 1946 var sista året som hon bodde i stugan innan hon flyttade till Siröds ålderdomshem, där hon somnade in den 25 maj år 1947.
Eftersom de mesta återanvändes på Tjörn på 1950-talet (och även nu i våra dagar) rev markägaren stugan någon gång på 1950-1960-talet. Brädorna och stenen behövdes säkert på annat håll. Det som återstår idag är endast schwjilla och det alltjämnt bleknade minnet av en av de sista ryggåsstugornas invånare i denna delen av Tjörn.
Här ser man resterna av stenfoten [schjwilla]. Pottan och annat uppepå.
Ungefär så här låg stugan en gång i tiden.
Nästan alla stugor på Tjörn var likadana under1700- och 1800-talet, även långt in på 1900-talet. Det vill säga den vanliga ryggåsstugan. Pehr Kalm, som var lärjunge till Carl von Linné, beskrev det som att ”nästan alla stugor på Tjörn voro likadana, så att om man ridit något mer än en mil och kom in i en stuga, kunde man misstänka att man på omvägar kommit till samma stuga som man nyss lämnat.”
När man kom in i stugan hade man spisen till höger om dörren. Bordet stod mellan spisen och gavelväggen. I bordsvrån mot gavelväggen fanns oftast ett skåp. Bänkar fanns vid gavelväggen, vid långsidan och vid väggen bakom bordet. Bänkarna var gjorda av brädor med lösa lock, så att man kunde lägga saker i dessa. Ofta var bänkarna täckta med bolster – kanske från Sticke-Marja. Bordet var ofta långt och räckte ända från gavelväggen till spisen.
Taket invändigt var ett åstak med två fönster, ett på vardera sidan om mittåsen och fodrade med bräder. Härifrån kunde vattnet droppa in när det regnade. Spisen, som ofta var försedd med ugn och skorsten, var uppmurad av gråsten. Ett vindspjäll kunde regleras invändigt med snören. Ibland fanns det skottspjäll av trä, som kunde skjutas ut och inuti stugan. Den sidan av spisen som vette åt dörren var helt förmurad, så att elden och kolet liksom låg i en vrå.
Till vänster om dörren var kärlhyllan. Vid denna långvägg fanns längst in en säng med ett lakan för, därefter en bänk, över vilken det hängde ett täcke, och bakom detta förvarades kokkärlen. Från gavelväggen till spisen var golvet av trä men i övrigt av jord eller stenhällar. Väggarna var varken bilade eller släthuggna, utan de runda stockarna hade endast barken avdragen.
I stugan stod det även en stickstol eller täckstol som säkerligen upptog en stor del av rummet.Först syddes undertyget fast på två smala remsor av grovt tyg, tätt fastspikade på de två trästängerna. På detta lades stora vaddsjok och därefter övertyget som märktes med kritlina till rutmönster i vilka man sydde (stickade) med fina jämna stygn. När det var klart klipptes täcket loss från tygremsorna och kantades.
Kalm berättar också att det ännu på hans tid var vanligast med takfönster, ett på vardera sida om kroppåsen. Härigenom fick man ett bra ljus på dagen, men då solen stod nära horisonten, fick man endast en sparsam belysning. Dessutom hade takfönstren den olägenheten att regnvattnet sällan kunde stängas ute, så man fick sätta stora kärl på golvet för att fånga upp detta.
Så här såg det ut den 23’e april år 2016 när jag, Christine, Wiggo, Elin, Holger, mamma, Henrik och Ann-Marie tog en promenad. Stugan låg rakt fram där björkarna nu står.
Efter lite trixande….så här såg det ungefär ut när stugan fanns på plats.
C.A Tiselius har fångat något av stämningen från flydda tider i följande ord.
För nutidsmänniskan torde ryggåsstugan med sina grova svärtade stockar och knappa dager samt med dess saknad av utsikt över skog och äng eller blånande hav, ha tett sig beklämmande och dyster. Genom vindögat kunde man endast se de drivande molnen. Men om kvällarna, när sysslorna i skog och mark, på åker och äng eller ute bland havets båar och skär voro lyktade, när elden flammande på härden, när kvinnorna med över golvtiljorna vandrande skuggor sysslade med matlagning eller spinnrockarna surrade, inbjödo bänkarna med sina långdynor till vila och ro. Samhörighetskänslan bredde sig över håg och sinn. Fantasien fick flyckt och sägnen fick ett visst trollskimmer vid pörtstickors fladdrande, gnistrande sken med underbara skuggor och dagrar, som jäktade varann mellan kronbjälkarna i taket, under det härdens glöd låg och blinkade, som ett välvilligt, godsint öga…
Kanske är det detta som saknas för oss nutidsmänniskor, en känsla av samhörighet i dagens stressade, alltid nåbara, samhälle?
Stugan runt år 1940.
Och slutligen en bild på Sticke-Marja.
Tjörnbo 
Reblogga detta på Tjörnbo och kommenterade:
Undrar hur Sticke-Marja firade jul?
GillaGilla