Sommaren 1950 cyklade det omkring en man på Tjörn i ett egendomligt ärende. Han mätte skallar. Bertil Lundman hette han och var rasforskare. Han skulle klarlägga om Axel Emanuel Holmbergs – prästen som skrev boken ‘Bohusläns historia och beskrivning’ i mitten på 1800-talet – påstående att tjörnborna var ett ”resligt och vackert folk som skilde sig från sina grannar på Orust” ägde giltlighet. Dessutom hade tjörnborna en ”medfödd obeskrivlig egenkärlek”, hann Holmberg tillägga.
”…De äkta Tjörboarne äro ett resligt, ljuslagdt och wackert folk, och deruti skarpt skilda från sina grannar på Oroust, med hwilka de ock icke gerna lefwa i bästa förstånd….”
”…Men i anseende till hyfsningen står Tjörn efter det öfriga Bohuslän, hwilket med lätthet kan förklaras, dels af dess föga beröring med andra orter, dels af dess totala brist på alla underwisningsanstalter, och framför allt af en hos bebyggaren i allmänhet medfödd obeskriflig egenkärlek, som gör honom otillgänglig för all bearbetning, i det den ingifwer honom det begrepp om sig sjelf, att hurudan han än är, så är han dock den bäste….”
”…Icke under derföre att Tjörbon, när han ätit sig wäl mätt af ”mölebönor”, swär wid sin salighet, att på jorden finnes intet land herrligare och skönare än hans fula, klippiga ö!…”
-Ur Bohusläns historia och beskrifvning, 1867
Det är något visst med en tjörnbo
För att Lundman inte skulle skrämma livet ur tjörnborna så rekvirerade han hjälp av en rad infödda öbor som skulle bereda marken för honom. I den gruppen fanns bland andra Ivar Vingfors i Hjälteby samt Hildegard Wallenfeldet på Bräcke. Under sommaren hann rasforskaren med att mäta 700 tjörnskallar. Huruvida forskningen helt klarlade tjörnbornas ursprung kan diskuteras.
Götatypen
Lundman konstaterade i största allmänhet att folket på Västkusten tillhörde den så kallade götatypen, en nordlig ras. Den mest kännetecknade för denna ras är att den är längre och smärtare än svenskarna i allmänhet. Ögonen är blå och håret är i regel askblont. Näsan är finformig och rak. Det fanns inte många människor av den rasen på Tjörn, menade Lundman. Möjligen kunde en spillra påträffas i Valla socken.
På den södra delen av Tjörn, mot mitt på ön, bodde ett folk som var undersätsiga i kroppsformen. De hade breda huvuden. Problemet var att de inte gick att härleda till någon bestämd ras.
”…Tjörn äger en widd af omkring 1 1/5 qwadratmil, och har från ålder utgjort ett prestgäll med socknarne Stenkyrka, Klöfwedal och Walla. Naturen liknar kustens i allmänhet, och ön synes wara en i yngre tid ur wågorna uppstigen ögrupp af mindre skär och holmar. De hafsarmar, som fordom skilde dessa småöar ifrån hwarandra, äro nu upplandade till stora och utomordentligt fruktbara dalar…”
”…Widkommande hufwudnäringen, jordbruket, återstår blott att tillägga, att om Tjörns bönder anwände på sitt åkerbruk lika mycket förstånd som möda, skulle deras jordlappar lemna en alldeles otrolig näring….”
-Ur Bohusläns historia och beskrifvning, 1867
Tjörns socknar; Klövedal, Valla, Stenkyrka, Rönnäng och Klädesholmen
Folket i Klövedal hade ett mer utpräglat utseende. Människorna var stora och grova. De hade breda och långa huvuden. Ansiktena var stora och knotiga och näsorna breda. De var mörkblonda och hade grå ögon. Enligt Lundman härstammade många ”klövedalingar” från en ras som gick under beteckningen gammalatlantisk. Förmodlingen hade denna rastyp kommit in i landet efter den sista istiden. Ett av landets kanske äldsta skallfynd som gjordes i Stångenäs hörde just till denna grupp som också går under beteckningen Cromagnonrasen.
”…Att enskildta undantag ifrån detta allmänna förhållande gifwas, är wäl öfwerflödigt att anmärka, och sanningen kräfwer till och med det medgifwande, att folket i Walla, eller de såkallade ”Wallbölingarne”, på sednaste år antagit i sitt yttre ett mera städadt skick än de öfriga öboerne, särdeles ”Klöfwedalingarne”, hwilka dock äga i sin carakter en redbarhet, som de andre sakna….”
-Ur Bohusläns historia och beskrifvning, 1867
I Kyrkesund hittade forskaren folkl som hade ett annat påbrå. Kanske var de ättlingar till spanjorer eller fransmän. De var mörka och mycket finlemmade personer med smala huvuden och ansikten. Här och var fanns det också ättlingar till de kringflackade folken; tattare och zigenare.
I Valla socken och framför allt i den norra och mellersta delen var människorna genomgående högväxta, smärta och med smala ansikten. Typisk götaren med inslag av litoralrasen, skrev Lundberg i sitt protokoll.
Tjörn är i allmänhet ett fult och naket land. Endast på Hakenäset — den bergsudde, som i öster omsluter Swanwiken — äro några skogspartier fredade. Sägnen, att wilda tjurar uppehållit sig i de fordna djupa skogarne på denna ö och anställt en sådan förödelse bland bebyggarne, att desse slutligen nödsakades, uppbränna skogen, för att kunna döda skadedjuren, lemnas i sitt wärde; mera sannolikt synes, att en talrikare befolkning och dermed följande behof af större odlingar småningom bortrakat Ymers ögonbryn här, liksom på andra ställen i skärgården.
-Ur Bohusläns historia och beskrifvning, 1867
På stora delar av Tjörn och då främst i Stenkyrka fanns det blonda och bredväxta människor. De var svåra att inordna i något fack och betecknades kort och gott som blandtyper. Kanske ledde de sitt ursprung till danskar som flyttat in till Tjörn under någon av de stora sillperioderna.
Småväxta typer
I Rönnäng fanns det ett småväxt folk. Här hittade Lundman inslag av en alpin ras. Detta var särskilt markant på Åstol. Dyröborna liknade i stort den folkgrupp som bebodde de inre delarna av Tjörn. Detta berodde enligt Lundman på att det skett en rad ingiften från just de delarna av Tjörn. Mot bakgrunden av alla sina mätningar av skallar drog Lundman den slutsatsen att tjörnborna under långeliga tider hade haft kontakt med andra raser i Västeuropa.
Inlägget är en blandning från en artikel Göteborgs-Posten (G-P Stenungsund), daterat onsdagen den 29 januari 1986, citat från verket ”Bohusläns historia och dess beskrifvning” av Axel Emanuel Holmberg samt från Johan Gotenius reseskildringar.
Tjörnbo 